Digilog 3: Hur kan en kommun ta tillvara på digitaliseringens möjligheter?
Transkribering: Annelie Salminen, Skrivflow
Joakim Jansson:
Hej och välkomna ska ni vara, till denna ”digilog”. Digilog nummer tre, en dialog, ett samtal, om digitalisering och digital transformation. Idag ska vi prata om hur en kommun kan ta tillvara på digitaliseringens möjligheter. Vi har en lång radda av sådana här digitala samtal, och det ska bli extra intressant att prata om just det här med två härliga gäster.
Vi har Johan Klavins som är kommunövergripande IT-pedagog i Hultsfreds kommun. Välkommen till dig!
Johan Klavins:
Tack så mycket, tack!
Joakim:
Och så har vi Ann Willsund, som är kommundirektör i Mörbylånga kommun. Välkommen till dig också!
Ann Willsund:
Tack!
Joakim:
Digitalisering och kommuner är ett spännande ämne som vi tänker brotta och grotta i.
Jag tänkte börja lite med dig, Johan. Kan inte du berätta för de som tittar och lyssnar på det här, hur ser din vardag ut? Hur kommer digitalisering in i den?
Johan:
Ja, men min vardag är ju digitalisering. Jag jobbar som kommunövergripande IT-pedagog. Och IT-pedagog som begrepp är ett skolbegrepp, och det är inom skolan jag verkar. Jag finns som ett stöd för pedagoger, rektorer och förvaltning, kring hur man bör förhålla sig till de styrdokument vi har i skolan och hur man kan, eller bör, arbeta digitalt och med digitalisering, i skolans värld, egentligen. Från tidiga åldrar i förskolan ända upp till man slutar skolan. Det är mitt uppdrag. Det ser egentligen väldigt olika ut. Det handlar om utbildning av olika slag för att hjälpa pedagogerna. Men gärna på uppdrag av dem själva, arbetslag eller rektorer, att: ”Vi ska jobba med det här arbetsområdet, hur gör vi det på bästa sätt för att få ut störst värden av det, även digitalt?”.
Men det kan även handla om, som det har gjort nu under våren lite, införande av att varje elev på mellanstadiet ska få en egen dator. Hur förbereder vi personalen inför det här, att varje elev har en egen dator? Hur man jobbar med det, hur man faktiskt utnyttjar det, att vi inte ska gå från att det analoga ska in i det digitala utan vi faktiskt gör någon form av transformation kring undervisningen in i det arbetet. Men i de här pandemitiderna har det också handlat oerhört mycket kring hur gör vi det här på bästa sätt, hur använder vi de verktyg vi har för att bedriva undervisning på ett funktionellt och bra sätt. i de tider som råder. Då har det i mitt fall handlat oerhört mycket om att skapa oerhört mycket filmmaterial egentligen. för att kunna hjälpa pedagogerna. Jag tänker att har jag fått en fråga av någon, hur gör man det här och det här. då finns den frågan hos många. då är det bättre att vi, eftersom jag inte kan finnas till på alla ställen överallt rent fysiskt, och framför allt inte nu när man inte ska göra det, så har jag skapat oerhört mycket filmer kring det här.
Joakim:
Så du vet du allt om e-learning som vi håller på med här, kan man säga?
Johan:
Ja … fast det är inte på samma sätt egentligen riktigt vi har gjort i det här fallet, vi har byggt vår instruktion, vårt innehåll i ett team då, där vi har lagt upp instruktionsfilmer kring olika ämnen kring olika delar egentligen.
Joakim:
Ja, tack! Du jobbar ju väldigt hands on med digitalisering varje dag i din vardag. Jag bad dig ta med en personlig pryl också, som jag är lite nyfiken på.
Johan:
Ja, jag hade lite funderingar kring hur jag skulle göra det här och vad jag skulle tänka kring, för jag har så oerhört många delar och många intressen. Men jag tog en som känns aktuell för mig just nu och i det läget jag sitter nu. Min personliga pryl är den här. Detta är ett pulsband, ett garminpulsband, jag har också en sådan klocka på mig. Det är nämligen så att jag har egentligen sedan januari försökt ställa om mitt liv ganska så kraftigt kring … ja … hälsa, träning, kost och allting. Jag har gjort en resa nu under våren där jag gick ner sjutton kilo på sjutton veckor och har försökt att bli mer hälsosam. För ett par veckor sedan sprang jag faktiskt en Backyard ultra, där jag totalt sprang 47 kilometer vilket jag … i början av januari kunde jag inte springa fem kilometer. Så jag tänkte att det var ganska signifikant för hur mitt liv ser ut just nu. Det är oerhört mycket träning, och kost.
Joakim:
Vilken resa, hörru du. Har du varit väldigt datadriven också under den här resan? Jag tänker på att du mäter och …
Johan:
Precis! Exakt, så är det ju då. Jag har haft oerhörd nytta av mina prylar, och framför allt kanske min klocka i det här, som också skickar data direkt till en app som jag har, där jag mäter allt, kaloriintag, sömn, ja men allting. Så jag har varit oerhört datadriven i detta. och jag tycker att det har varit en ofantlig hjälp för mig i det här arbetet, kring hur det här ska fungera, med saker som jag inte behöver tänka på, för det sköter sig automatiskt liksom.
Joakim:
Tack för den introduktionen, Johan!
Du då, Ann, du jobbar kanske inte riktigt lika hands on i din vardag med digitalisering. Men berätta, hur ser din vardag ut? Var kommer digitaliseringen in i den, som du tänker?
Ann:
Mm, ett av de bästa jobben som man kan ha …
Joakim:
Oj! Nu startade Siri här också. Vad härligt! Kör på, varsågod, Ann!
Ann:
Ett av de bästa jobb som man kan ha, tänker jag att jag har. Att jobba övergripande, i en kommun, att befinna sig i ett demokratiskt utvecklingsarbete, att jobba i demokratibranschen, känns för mig väldigt fint och viktigt uppdrag. Vi har ett antal utmaningar framför oss. Det är egentligen det som jag tänker som är mitt uppdrag. Att hantera utmaningarna och se till att vi är så väl förberedda som det bara går. Jag försöker att vi ska blicka framåt, förbereda oss för att kunna ta oss an framtidens utmaningar. Det hjälper ju inte att det bara är jag, utan det handlar om att vi behöver göra den resan tillsammans, i vår kommun. Så mycket handlar om att få med mig medarbetare, politiker på den här resan. Att vi pekar ut, vart är det någonstans vi ska? Och kanske det allra viktigaste i det, varför? Att vi har den bilden, av vad motiven är egentligen, som driver oss framåt? Det är en viktig del av min vardag, att skapa liksom en motivation till de olika förändringar som vi behöver göra.
Joakim:
Mm.
Ann:
När man tänker på … det handlar mycket om att få förutsättningarna för att kunna jobba med digitalisering som en del av vardagen.
Joakim:
Mm
Ann:
Och då är motiv en viktig del, att det också finns en tydlig riktning. Att man förstår: Varför ska vi åt det hållet?
Joakim:
Ja. Och vad säger du då, om någon frågar? ”Varför ska vi hålla på med det här”, säger en förvaltningschef?
Ann:
Mm. Ja, men då behöver man titta på, vad är utmaningarna? Om jag pratar om utmaningarna som vi har i vår kommun, så är vi lyckligtvis en inflyttningskommun, som parallellt med att vi har andelen äldre som ökar så har vi också andelen unga som ökar. Det betyder att vi har en hel del investeringsbehov framöver som gör att vi behöver ha de förutsättningarna rent ekonomiskt. Sedan, en stor drivkraft som jag också tänker att vi har i vår organisation, är förväntningarna på oss som kommun. Vad vill våra medborgare? Vad behöver våra medborgare för att det ska vara en bra plats att leva och bo i? Där kommer förväntningarna att det ska gå enklare, det ska gå smidigare, det ska bli en ökad flexibilitet. Jag tänkte på det, Johan, när du tog upp ditt pulsband. Jag brukar prata om örat mot marken, att det är en viktig förutsättning att vi faktiskt vet. Vi säger att vi har medborgarens fokus, och då handlar det om att vi måste faktiskt förstå, vad är det som medborgare man behöver för att man ska tycka att det är en bra kommun att leva och bo i. Pulsband skulle man ju kunna tänka sig att man har på kommunens medborgare, och läser av. Alltså, den är viktig.
Joakim:
Mm. Vad säger pulsen idag då? Om man skulle ta pulsen idag på medborgarna. Vad är känslan?
Ann:
Ja, men det här att det ska gå snabbare, enklare, flexiblare. Den är väldigt tydlig. Där har vi ett antal lok, tänker jag. Skatteverket, vi har precis kanske fått tillbaka besked om vår skatt. Alltså, hur smidigt en sådan stor organisation ändå har lyckats med sitt uppdrag. Det gör ju att, ja, kan Skatteverket, så måste också Mörbylånga kommun kunna vara snabba och flexibla i sin leverans av tjänster.
Joakim:
Mm
Ann:
Så det är mycket av min vardag. Jag tänker också att det handlar om att förstå, att hjälpa till att förstå, vad vår lagstiftning och vårt uppdrag faktiskt är. Det är också en del i uppdraget.
Joakim:
Mm, härligt. Tack Ann. Vi har precis fått höra en liten berättelse kring ett pulsband. Har du också med dig en personlig pryl? Kanske inte ett pulsband, men någonting annat du vill bjuda på?
Ann:
Först hade jag tänkt att ta med mig en burk med rödbetor. Men jag valde inte det, men jag kan ändå säga varför jag tänkte det.
Joakim:
Ja, det blir man ju nyfiken på. Det var inte helt självklart faktiskt.
Ann:
Nej, jag tänker att det är också en utmaning att vi måste bli lite snabbare, och lite grann ”Pang på rödbetan”.
Joakim:
Ah.
Ann:
Men nu valde jag att ta med mig en gammal kikare här.
Joakim:
Ja, snyggt!
Ann:
Därför att vi är en medelstor kommun, Mörbylånga kommun. Det är knappt 16 000 invånare. Men vi har inte de resurserna som större kommuner har, att kunna göra undersökningar, förberedelser och utdelningar och sådär. Då behöver vi vara ännu bättre på vår omvärldsspaning och kika ut i omvärlden hur det faktiskt är. För att ta rygg på dem som har lite mer resurser än vad vi har. Så det var anledningen till min kikare.
Joakim:
Härligt! Att inte leva i ett vakuum, utan se till att samverka, samarbeta så mycket det bara går. Låter bra!
Tack för de introduktionerna, Johan och Ann!
Jag tänkte att vi skulle börja, ja, vi har ju börjat närma oss ämnet redan nu, men jag tänker att vi går vidare in i dagens ämne. Jag och min kollega Marie Andervin, vi skrev en bok för några år sedan som heter ”Att leda digital transformation”. I den definierar vi vad vi menar med digital transformation. Då pratar vi om alla de anpassningar som en verksamhet behöver göra för att kunna vara konkurrenskraftig eller värdeskapande, eller relevant, för de man finns till för. I det här fallet för medborgarna. Att göra det i den här digitaliserade världen som vi befinner oss i. För den finns ju där. Den kan vi liksom inte välja bort, utan den finns där hela tiden. Men det som vi ser väldigt tydligt, är att beroende på hur verksamheter tänker kring vad som är den digitaliserade världen – om den digitaliserade världen rör sig kring effektiviseringar, då är det sådana anpassningar man gör. Om den digitaliserade världen rör sig snarare kring ökad medborgarservice eller ökade, förbättrade tjänster till våra kunder eller de vi finns till för, då kanske det är där man jobbar lite mer. Eller att man vill hitta andra sätt att samverka och samarbeta i organisationer, ja då kommer man att göra fler sådana anpassningar. Det är egentligen vår egen förståelse kring den digitaliserade världen. Där tänker jag också att din kikare där kommer väl till pass. För att faktiskt kunna kolla runt lite och förstå, kolla lite längre bort än vad vi vanligtvis tittar, för att kunna lära oss av det och kunna anpassa oss efter det.
Så jag tänker att vi kan väl börja här någonstans, utan att behöva hålla oss slaviskt till den här definitionen. Hur tänker ni kring, ja, den digitaliserade världen som en kommun befinner sig i? Vad är det ni ser, vad är det ni hör? Vad är det ni känner kring den digitaliserade världen som ni befinner er er i? Vem är sugen på att börja?
Johan:
Jag kan börja lite då. Jag tänker att framför allt min generation och yngre generationer, och framför allt kanske de medborgare som nästan är födda in i digitaliseringen, de har en annan bild av vad som ska hända och vad som ska ske i det här, än vad mina föräldrar har, i detta. Vad man förväntar sig att saker ska kunna lösas kring. Jag tänker att man förväntar sig ju, från min generation och yngre, att saker ska gå lika smidigt som när jag väljer film på Netflix. Så bör det någonstans … det där bör man sträva mot. Där har man ju hittat, det Netflix och Spotify har hittat, är enkelheten för användaren i det här. Där det inte krävs någon instruktion för hur saker fungerar. Saker är oerhört självinstruerande, och beter sig på ett sätt som ger en direkt feedback kring vad det faktiskt är jag ska göra. Där någonstans tänker jag att man bör hitta former för digitala tjänster. Det blir så tydligt. Det handlar ju … här sitter vi, liksom, och gör e-tjänster för olika saker där man ska sköta sina ärenden man har, hos en kommunal verksamhet. Oavsett om det är att söka barnomsorgsplats, söka bygglov, ja, vad som helst egentligen. Men det är väldigt sällan vi hamnar i sådana bra lägen att det går lika smidigt som Netflix gör. Där är vi inte riktigt. Och framför allt är det så, att det är svårt inom en kommunal verksamhet som ska verka inom så breda spektrum. Man ska ha de här tjänsterna inom så olika områden. Ta en sportbutik som säljer sportprylar på nätet, de behöver bara vara bra kring den här grejen som de ska sälja, de behöver ha en bra användarupplevelse, de behöver ha en bra kundservice kanske, men de behöver bara göra hela den grejen bra. Här ska vi göra det bra genom att både bidra till: Vad har vi för skolor i den här kommunen? Hur bra är de och hur ser de ut? Varför ska jag välja det här? Jag ska också kunna välja äldreomsorg, och jag ska kunna göra synpunktshanteringar på ett bra sätt kring alla kommunens förvaltningar, som handlar om gata och park, om vatten, om sopor, ja, men precis allting här. Så vi har ett oerhört brett spektra som vi ska var duktiga kring. Men det som man också ofta hamnar i är ju, och som du nämnde förut med, att vi ska vara till för kunderna, våra medborgare. Det ska vi absolut vara men det är också oerhört lätt att vara fast i att de är de enda vi ska göra bra grejer för i detta. För mig är det minst lika viktigt att baksidan av den här tjänsten, som vi nu kanske erbjuder … Det är väldigt lätt för medborgaren att göra det här, det är väldigt lätt för medborgaren att söka bygglov och följa sin … Men personerna som jobbar med den här datan bakom, hur presenteras det för dem? Blir det lättare för dem också med hjälp av digitalisering, eller ser vi bara till kundnyttan?
Joakim:
Mm.
Johan:
Hur kan vi handha den här datan? Hur tar vi hand om våra data som kommer in? Kan vi göra analyser av det här, kan vi bli ännu bättre? Hur ser det ut? Hur många använder den här tjänsten? Varför använder de inte den här tjänsten? Vad är det som är bra eller dåligt med det här? Vad har vi lyckats med? Vad har vi misslyckats med? Vad behöver vi förbättra, för att få folk att komma in i detta? Och man förväntas idag att precis allting ska fungera enkelt och smidigt, i en mobiltelefon till exempel. Hur ser vi på detta? Om vår tjänst fungerar optimalt för en datorskärm som är si och så här stor, ja då tappar vi någonting någonstans, liksom. Folk har inte det kring sig överallt.
Joakim:
Mm, det du säger, lite för att sammanfatta det, det ena är att medborgare eller konsumenter, eller kunder, eller vad vi nu är. Vi är ju olika personer på en och samma gång. Vi, de, sitter ju inte och jämför om era tjänster är så mycket bättre eller sämre än en i annan kommun. De jämför inte det över huvud taget. De jämför egentligen med andra digitala upplevelser. Som du sa: Netflix, och så vidare. Så det är egentligen där man behöver hämta kraft, och det är där man någonstans behöver lägga ribban för hur högt vi ska nå. Vi måste nå upp till Netflix till exempel. Eller åtminstone närma oss den användarupplevelsen som de har. Och sedan som du sa, inte kanske bara fokusera på de vi finns till för, utan också de interna användarna. Hur de ska kunna bidra till att kanske göra mer, med hjälp av mindre energi och mindre kostnad förhoppningsvis, för att jobba smidigare, för att kunna lyckas leverera de tjänsterna. Är det ungefär rätt sammanfattat?
Johan:
Ja, så tänker jag ju. För vi har ju snubblat på mållinjen någonstans, som har gjort en väldigt enkel tjänst för medborgaren som kräver massor för den som ska handha den här datan. Då har vi ju inte förstått grejen, tänker jag. För om den inte hjälper alla som jobbar i kedjan, och gör jobbet enklare, hanteringen enklare, då är det fel någonstans. Då har vi misslyckats.
Joakim:
Härligt, vad säger du Ann?
Ann:
Jag kan haka på där lite grann. Digitalisering är för mig egentligen att vi måste börja med den här utvecklingen av processerna. Om du bara sätter till det här verktyget och ändå fortsätter jobba på samma sätt, i sämsta fall blir det dubbelarbete för att du ska göra det på två sätt. Därför är det här så viktigt, att vi har med oss våra medarbetare och lite grann det som jag sa tidigare, att man faktiskt förstår: Varför ska vi med på den här resan? Annars kommer vi inte att nå ända fram. Därför att det är… jag kan ta fram hur mycket vackra dokument som det bara finns, och sätta dem här, klä mitt rum med dem. Men om inte de verkställs och blir levande där ute, så är det inte värt ett enda dugg. Då är ditt pulsband väldigt väldigt bra. Men jag tror att det handlar om det du pratar om, Joakim, de olika delarna varför. Att det är liksom … det är alla de här delarna. Vi vet att vi måste bli effektivare. Vi måste kunna leverera mer. Vi har medborgare som förväntar sig en annan typ av service. Men det handlar också om en kompetensförsörjningsutmaning som vi har. Det kommer inte att finnas den arbetskraften, i det antalet som vi har idag. Vi behöver se till att vi blir effektivare. Den största utmaningen tror jag är att vi får med oss medarbetare som ser till att man faktiskt ändrar sina arbetssätt, och sedan att vi möter upp med digitalisering. Det tror jag är den lilla delen. Men att få den här förståelsen: Varför ska jag ändra mig? Varför behöver jag, kan jag inte fortsätta att jobba så som jag alltid har gjort?
Joakim:
Hur långt har ni kommit där, skulle du säga Ann? I att få med er ledare och medarbetare internt i kommunen?
Ann:
Jag skulle ändå säga att vi är precis i början på vår resa. För att … Sedan måste … Jag tror också att det här är en resa som inte har ett slut. Man måste se till, även om man har en riktning behöver man ha lite tydligare projekt, kanske. Vi pratar ibland om att vi behöver göra mer av sprintar, för att det ska bli ett start och slut. Jag tror också på det här att vi ser till att plocka lite lågt hängande frukter. Att vi inte tar oss an de allra allra största utmaningarna. Vi börjar med att se, att det här kan faktiskt gå bra. Vi firar lite framgångar när det fungerar bra. Men att säga att vi är jättelångt fram, det kan jag inte göra, men … Vi jobbar på, vi jobbar på, absolut. Jag tänker också så här: Vad är det som driver en utveckling? Jag kan ge konkreta exempel. När jag började på en arbetsplats – nu är det här … jag ska inte säga vilken arbetsplats det var, det behöver jag inte göra … det är inte säkert att det var i den här kommunen. Men, där hade man fått en fin utmärkelse, man hade blivit Sveriges bästa i någonting. Man hade faktiskt blivit Sveriges bästa skolkommun. Och det gjorde att man lutade sig ganska mycket tillbaka. För det fanns liksom … ”Ja, men vi är ju bra, vi behöver inte ändra oss, vi behöver inte”. Så ibland är de här utmärkelserna, faktiskt … man måste se till att ta hand om dem på ett bra sätt.
Ett annat exempel där vi har lyckats och kommit ganska långt i att förändra arbetssätt, det var för att det blev en administratör färre i ett arbetslag. Det var två administratörer från början, och av olika skäl blev det bara en kvar där. Då kunde man faktiskt inte jobba på det sättet som man hade gjort tidigare. Man hade gjort väldigt mycket manuellt. Där satte vi in alla våra resurser för att möta upp med digitalisering, parallellt med processutveckling, och har lyckats väldigt, väldigt bra. Så ibland behöver man ha olika incitament, för att få fram de här digitaliseringarna. Det ser lite olika ut tänker jag.
Joakim:
Härligt!
Johan:
Min erfarenhet är …
Joakim:
Jag tänkte på …
Johan:
Ja, förlåt …
Joakim:
Ja, men kör, Johan!
Johan:
Ja, men min erfarenhet är ju att man får väldigt svårt med att förändra kring digitalisering om inte de som faktiskt ska jobba med digitaliseringen ser varför man ska göra det. Att göra digitalisering bara för att göra digitalisering, det kommer man ingen vart med. Man måste se till att det här gör någon form av nytta. Sedan handlar det också många gånger om att få den personen som ska förändra sitt arbetssätt eller göra någon processförändring, den måste förstå att för att lära mig det här och göra det här, då kanske det tar längre tid i början. För att jag sedan i andra änden tjänar tjugo minuter om dagen. Då har den investeringen av tid varit värd den tiden, för att jag ska förstå det sen. Så är det med all förändring. Det är så lätt att börja prata om digital förändring och förändring i IT, men det här handlar egentligen inte alls om det egentligen. Det handlar om förändringsarbete på en arbetsplats överhuvudtaget. Sedan att digitaliseringen är där, är en annan sak. Jag brukar säga det inom skolans värld, att det är så lätt att fastna i att nu ska vi prata digitalisering. Det ska vi inte alls! Vi ska prata undervisning, vi ska prata måluppfyllelse, vi ska prata allt. Och där är det jättemånga delar som ska in. Digitaliseringen är en bit av det här. Digitaliseringen är aldrig ett mål i sig. Digitaliseringen är alltid ett medel, att vi uppfyller ett annat mål någonstans. Det måste man också förstå. Vårt mål är inte att det här ska göras digitalt. Målet är alltid något annat. Men medlet är det digitala, ofta. Då måste man också ha en förståelse för det, för att få det att funka på ett bra sätt.
Joakim:
Ibland pratar man om digital mognad till exempel. Hur digitalt mogen en verksamhet kan vara. Det är så att de mest digitalt mogna verksamheterna, när man har blivit riktigt digitalt mogen, då förstår man också när man inte ska jobba med någonting digitalt. Så det är inte så att allting per automatik behöver digitaliseras. Ibland är det så att det bästa man kan göra är att inte digitalisera en process, till exempel, eller ett möte. För att det är så värdefullt. Det gäller helt enkelt att förstå, åter igen: vad vill man uppnå, och varför? Vad är bästa vägen för att ta sig dit?
Jag tänkte lite på det du sa där också, Ann, det här med utmärkelsen som den här kommunen fick. Det finns ju en annan känd smålänning, Ingvar Kamprad, som en gång sa att det mesta är ännu ogjort. Eller en gång, han sa väl det ganska ofta: det mesta är ännu ogjort. Att man hela tiden bär med sig det, att även om vi når hit, så rör sig världen snabbare och snabbare och snabbare, så vi måste fortsätta att röra oss också, snabbare och snabbare och snabbare. Annars kommer vi halka efter oavsett om vi just nu råkar stå på topp. Så det var bra att ha med sig.
Om man nu går in och så tittar vi på lite olika förvaltningar, till exempel i en kommun, så jobbar man med digitalisering. Vad upplever ni att man, av den här digitaliserade världen, vad man väljer att jobba med, och inte jobba med? Finns det saker man missar där? Finns det saker som ni tycker att man gör särskilt bra i olika förvaltningar? Det behöver inte nödvändigtvis vara i era kommuner. Hur tänker ni kring det? Vilka förvaltningar, tycker ni själva, har kommit längre? Vilka områden är eventuellt … ja, men ”Här är man inte så bra än, i den här typen av förvaltning, här skulle man kunna göra mer”? Har ni några tankar kring det?
Ann:
Jag kan börja där, så får vi se var vi landar. Återigen det här behovet, och då ser ju jag att … Säg, pandemin som vi har haft nu. Hur snabbt ställer man inte om i de flesta av våra verksamheter, till att kunna hantera digitala möten? Alltså, vi hade börjat prata om teams och sådär innan pandemin, men då hade vi tänkt mer att det skulle vara en lång period av inlärning och att vi behöver köra utbildningsinsatser och så. Det omkullkastas ju helt. Det var bara att testa och pröva, gör om, så går det nog bra. Det tycker jag att man ska lära sig någonting av. Jag tar med mig det. Alltså, hur, återigen det här behovet. Om du ställer frågan på förvaltningar och delar i en kommun så ser jag att vår socialförvaltning har mycket större tryck på sig, i frågan. Jag tycker att man har kommit längre där än vad man har i skolan, Vi har datorer till alla elever, Johan, det har vi haft ett antal år i Mörbylånga. Men vad innebär det att också ha en undervisning som tar vara på det, mer än att det bara ersätter ett block? Det behöver man ta med sig. Då tänker jag att socialförvaltningen, om jag blickar ut, har haft mycket större utmaningar i att kunna nå och få medarbetare att kunna jobba. De har mycket större personalomsättning. Du ser det här behovet framöver, med den äldre generationen, eller antal äldre som ökar. Där tycker jag att man har kommit långt i att kunna hitta processer som man digitaliserar. Trelleborg är ett sådant här gott exempel på hur man har jobbat med försörjningsstöd, för att, och jag tycker också att det är väldigt bra att komma ihåg att, man gör …
Joakim:
Ta det exemplet bara, för de som inte känner till det exemplet.
Ann:
Ja, det är hur man söker försörjningsstöd, och hela den processen, som man har hittat AI-metoder för att möta upp. Det finns kommuner som bara har försökt att ta efter det, men inte nått samma syfte. Då är det så viktigt att förstå det här, hur värdefullt det är att man faktiskt jobbar med processerna innan. Att inte stoppa in det gamla arbetssättet. Så jag tycker att socialförvaltningen har kommit långt i det. Men i det sammanhanget behöver man också prata om det digitala utanförskapet. Vi pratar mycket om medborgarna, att vi är till för dem, vi ska göra det enklare. Men vi behöver också hantera de som faktiskt inte är så digitala. Som är våra medborgare och som är de som vi ska finnas till för. Att man inte tappar den bollen. Men det var ett sidospår.
Joakim:
Ett viktigt sådant, och jag håller med. Du var också inne på medborgarna. Du, Johan, pratade lite om medborgarnas förväntningar och sådär. Om vi skulle borra ännu lite mer i det, hur ser ni själva att medborgarnas förväntningar på er som kommuner har förändrats, ja, ta sista tio åren, fem, tio åren. Hur ser det ut idag, som det inte såg ut för fem, tio år sedan?
Johan:
Det kan vi ju ta en liten del som jag tycker är roligt. som jag skrev någr punkter kring. Det är det här med på vilka plattformar finns man och syns man? Jag var med på den tiden då det började diskuteras om kommuner ska finnas på sociala medier. Vilket idag är en ickefråga. Som jag ser det måste man finnas på de ställen och plattformar där medborgarna finns. Man kan inte begära att medborgarna ska hitta in till: ”Det här är kommunappen, det är bara här vi kommunicerar. Nej, vi har den inte till något annat, vi ska bara titta på er kommunikation”. Nej, men det fungerar ju inte. Däremot, instagram och facebook och allting annat, där finns alla medborgare. Då måste också kommunen finnas där som part i det här. Det är en superdel i det här. Men om man ska se till vårt arbete, saker som inte fanns för fem, tio år sedan. När jag gick i skolan, en sådan tjänst som min fanns inte då. Det var inte ens aktuellt, jag ska jobba som IT-pedagog, jaha vad ska en sådan göra och varför ska den finnas. Det var inte heller. Men vi har ett e-utvecklingskotor hos os, som jobbar med e-utveckling bara och hjälper till att hitta former för digitalisering för de olika förvaltningarna. Vi jobbar med …
Joakim:
Om du skulle beskriva e-utveckling lite mer, vad är det?
Johan:
Egentligen så är det ett gäng personer som jobbar med utveckling, det heter ju e-utveckling nu för att man ska förstå att det har med digitalisering att göra, men det handlar om verksamhetsutveckling generellt. Men det handlar också om att, det kan handla om att bygga olika appar i powerapps, för att det ska vara enklare för den som är ute i fält att rapportera olika saker som de är ute och jobbar med. Det kan handla om RPA, robotisering av att flytta data manuellt, som vi hade fått göra med någon form av administratör som suttit och manuellt flyttat data. Men om man kan automatisera det, att flytta det från en fil till en annan, att automatisera och hitta de här formerna för att få saker enklare. Det är tjänster som vi inte har haft innan, och som inte har funnits innan, för att möta upp olika saker.
Man kan också se en sådan här grej som turism. Vandringsleder, där man nu digitaliserar upp det, som gör att man finns med i de största olika sådana här friluftsappar. Finns de här vandringslederna i vår kommun med? För att det ska vara enkelt och tydligt och lätt att hitta, och smidigt för medborgarna. Det är många sådana bitar. Som finns nu, som inte fanns då. Som också diskussionsforum, ska vi finnas med där? Hur ska vi hantera det? Vem ska sköta det? Helt plötsligt måste det gå in andra typer av tjänster mot vad man har haft innan. Har man ett socialt media där det kan komma in synpunkter, komma in hantering, då måste man också ha någon som kan ta emot det. Vara beredd att svara på det som kommer in där. Man måste också veta det när man ger sig in i de här sammanhangen. Man kan inte bara ha det för det har alla andra. Vi måste också ha ett syfte med det. Varför gör vi det här? Varför vill vi att det ska vara snabba vägar in och ut för våra medborgare? Det här är frågor som inte alls diskuterades för ett antal år sedan men som är högaktuella nu.
Joakim:
Mm.
Johan:
Då handlar det också om andra nivåer. Ja, vi har ett kommunkonto på facebook. Betyder det att Ekbackens förskola också får ha ett konto på facebook? Och om de ska ha det, de agerar ju som Hultsfred kommun, vem hanterar det då? Det är inte bara som att ha ett privat facebookkonto. Det ska också hanteras i enlighet med policys och stadgar och du är en arbetare här i kommunen, vem tar hand om det då? Vi kan inte ha frågor som ligger där och väntar i tre veckor för att ingen uppdaterar det här. Det finns många sådana frågor som aldrig var aktuella förr.
Ann:
Får jag haka på där lite?
Joakim:
Ja, haka på!
Ann:
Då tänker jag, att vi vill också göra mer av vissa saker. Jag tänker mycket på relationer, hur ska vi se till att ta vara på och skapa relationer? Vi behöver kanske se till att också mötas mer. Vissa saker tar man inte via en e-tjänst eller hanterar via en app. Och då är det på något sätt också det som är ett motiv, att vi gör saker smidigare för att få mer resurser, för att kunna djupa i vissa olika forum och relationer. Så utmaningen är också att vi slutar att göra vissa saker. Jag tycker ändå att vi är rätt snabba på att säga: ”Nu ska vi göra det här, och det här är nytt.” Men vad slutar vi att göra då? Det är minst lika viktigt och värdefullt. Men jag tror att man behöver fundera över vilka typer av dialoger och samtal behöver man faktiskt ta sig tid till för att mötas i verkligheten? Det finns också förväntningar på det, ibland. Och behov av det.
Joakim:
Jag har lite exempel på vad vi slutar att göra. För det är ju så, vi kan inte bara börja göra saker, för då har vi snart inte tid att göra någonting. Vi behöver också sluta göra saker, och det kan ibland vara svårare. Har ni något bra exempel på vad ni har slutat att göra? Som gick alldeles utmärkt att sluta göra?
Johan:
Nej, det kan jag väl inte säga, men jag vill flika in i detta att där finns en utmaning. Om man ska se till ett ledarskap i det här, så tror jag att detta är en oerhört viktig bit i detta. Vi kan, som ni säger, inte bara pracka på personalen att nu ska ni göra det här och det här istället. För om personalen inte är där i sitt digitala tänk så har man oerhört svårt att tänka att, det där har jag gjort på det här sättet innan, det ska jag inte göra nu. Då behöver man som ledare och organisation gå in och hjälpa till. ”Så här kan du inte göra. Det här får du göra istället.” Man måste få hjälp med att se nyttan, tidsvinsten och alla de andra nyttorna med det. Förstå att det här ska jag inte göra, det andra då. Jag har ett sådant där jätteknepigt exempel, nu är det några år sedan men det är så tydligt. Jag gick förbi på ett ställe på en skola, i bara förbifarten så går jag förbi en kopieringsapparat. Då är det en person där som skriver ut ett papper därifrån. Jag går förbi och ser att hon skriver ut pappret. Hon tar pappret ur kopieringsapparaten, och därefter lyfter hon på locket, lägger in samma papper som kom utskrivet, och scannar in det igen. Jag hann nog gå tio meter, och sen bara: ”men du, vad gjorde du nu?”, sa jag. Jo, men jag skrev ut det här pappret från ett system som jag har här. Sedan fick jag scanna in det igen för att jag behöver ha det i datorn. Ja, men, det du säger till mig, är att du hade den här datan i din dator, som du skriver ut analogt på ett papper. Och sedan lade du in den igen för att du behöver ha den i datorn igen? Ja, precis, för du vet att det här programmet kan man inte få ut den här datan i pdf:er på. Eeh, ja, men nu, nu backar vi bandet här, sa jag. För nu är vi ju helt fel ute i detta. Det du behöver då är ju, du ska inte göra så här, du behöver ju ha en pdf-skrivare då, där du kan få ut din data i pdf direkt i din dator, om det är det du behöver för att du ska skicka hem det till en medborgare eller vad det nu må vara då. Det här är så roligt att vara med i någonstans, för det blir en tankekullerbytta för dem. ”Ja, men det här fungerar ju, det här har jag gjort i åratal, för det är så vi har fått göra.” Men det är ju också, här måste man liksom vara ödmjuk i detta. För det är inte lätt att fråga efter någonting om man inte vet vad man ska fråga om. Om det här är vardagen, och man är så van att det är så här jag gör, och man kommer in i den här trallen, då letar man inte alltid efter effektiviseringar i sitt jobb. Jag har det här jobbet och jag gör det här, jag kommer hit på morgonen och jag gör de här sakerna. Sedan går jag hem när det är slut. Utan att reflektera över, vad gör jag, och varför? Då behöver man hjälp och stöttning i det såklart.
Joakim:
Ja, kul exempel också tycker jag.
Ann, har du några exempel på saker ni har slutat att göra?
Ann:
Vi har en ny styrmodell som vi har infört i vår kommun, som bygger på att vi ska jobba enligt tillitsbaserad styrning och ledning. Det handlar både om förändringar för medarbetare, men också för chefer. Till exempel att vi har ledare och chefer som befinner sig nära sin verksamhet. Då måste de sluta att göra någonting. Där brottas vi med hur administrationen, till exempel lönehantering och attestera olika fakturor, hur ska sådana saker bli smidigare? Där har vi ändå tagit steg framåt för att kunna bli enklare. Men mycket inom administrationen skulle jag ändå säga att det handlar om.
Joakim:
Jag tänkte vi skulle ta ett litet hopp i en annan riktning. Jag pratade om det tidigare, med anpassningar man gör för att kunna vara värdeskapande eller konkurrenskraftig eller relevant. Vad skulle ni säga är … använder ni förresten konkurrenskraft som begrepp? Konkurrera, konkurrens, är det någonting som används i era verksamheter, i era kommuner? Är det ett begrepp som ni inte riktigt känner er så hemtama med?
Johan:
Det beror lite på hur man ser det. Som jag ser det idag jämfört med tidigare, är att offentlig sektor och kommunal verksamhet, om vi nu ska säga konkurrera, konkurrerar verkligen om samma personer idag, som är de som ska bli arbetskraften. Vi vill ha innovativa personer, vi vill ha nytänkande personer, som tänker utanför boxen, som ser olika delar. Vi vill ha ingenjörer på olika ställen, som annars ofta valt den privata sektorn. Här är … jag har jobbat i offentlig sektor sedan jag blev färdigutbildad i mitt liv, men där har alltid den privata sektorn varit de som varit lönedrivande, till exempel. Här gäller det att hitta andra former för det här. Hur lockar vi till oss de som har den kunskap och den kompetens vi faktiskt behöver? Vi behöver en annan typ av kompetens idag än vi behövde för ett antal år sedan i en kommunal verksamhet. Där kan man se till många delar. Möjligheten till digitalisering, att jobba var som helst. Jag skulle kunna sitta precis var som helst och utföra många delar i mitt jobb. Inte alla, för jag gör vissa saker rent praktiskt också, men oerhört många delar. Om man får möjlighet till det här, för att anställa någon som är oerhört attraktiv på arbetsmarknaden, är det en konkurrensfördel i detta? Eller hur ska man se på det då? Det finns så många bitar i det här som man behöver se på. Man kan också se till arbetsplatser. Är den modernt uppbyggd? Hur attraherar vi dem som vi faktiskt vill anställa? Vill de sitta i kontorsceller i en lång korridor, eller vad vill de ha för typ av arbetsplats? Hur ska den vara uppbyggd modernt, vad ska den ha för typ av arbetsredskap? Vad har vi för digital kommunikation? Telefoner, datorer, annat sådant. Vad har vi för system bakom som faktiskt gör det enkelt och smidigt för dem att jobba? Är det någonting som vi kan se som attraktivt i detta? Framför allt också, hur ser vi på våra ledare, den ledarstil och det ledarskap och det klimat vi har i vår organisation? Hur platt är den, hur toppstyrd är den? Är det intressant för de som kommer ut idag, när de kommer ut på arbetsmarknaden? Vad har de för krav? Det finns jättemånga delar i det här. Men jag skulle ändå säga att offentlig sektor och privat sektor konkurrerar mycket mer idag än vad man gjorde förr, det är iallafall min upplevelse.
Ann:
Och jag tänker också det här att det finns privata skolor, det finns privat äldreomsorg. Så visst konkurrerar man på det sättet. Sedan tycker jag att man ska hantera begreppet varsamt, utifrån vårt uppdrag och vår funktion. Men helt klart så har det privata inträdet i offentlig verksamhet ändå gjort att vi har förbättrat och höjt kvaliteten. Det har varit drivande.
Johan:
Jag skulle säga, man har blivit tvungen att marknadsföra sig och sin verksamhet på ett helt annat sätt, på en av delar som du säger här. Privata skolor, privat äldreomsorg. De kommunala verksamheterna som alltid, sedan urminnes tider, varit dem som har tillhandahållit det här. Vi har tillhandahållit skola, tillhandahållit äldreomsorg. Man har liksom inte behövt att promota de verksamheterna och framföra, det här är vi bra på, eller så. Men nu har man helt plötsligt hamnat i en konkurrenssituation där man … Varför ska ni välja vår skola istället för den privata? Varför ska ni välja vårt omsorgsalternativ istället för det privata? Man har behövt hitta andra infallsvinklar här för att tala om att här är vi bra, det här är någonting som ni ska välja oss för.
Ann:
Eller, att de som tar del av vår service bekräftar det …
Johan
Precis, och hur får man dem att göra det? Och hur får man dem att … Ja, det kan vi också ta, hur får man en sådan nivå? Kan vi få in en Trip Advisor för våra sådana verksamheter liksom? Där medborgarna som använder tjänsterna faktiskt gör en bedöming av hur de blir bemötta i de här verksamheterna …
Joakim:
Mm.
Johan:
… hur blir man bemött när man chattade med någon i en kommunal verksamhet på facebook, eller deras kontaktcenter eller hur det nu var. Hur tar man hand om det här på ett bra sätt?
Joakim:
Mm.
Hörni, jag har en annan fråga. Då går jag in på ert uppdrag, liksom kommunövergripande uppdrag, men ni kan också välja att se det utifrån förvaltningsperspektivet. Har ert uppdrag förändrats på något sätt, och isåfall hur, som följd av digitalisering? Ser ni att det har påverkats, uppdraget som sådant, eller är det egentligen sättet som ni försöker att lösa ert uppdrag på som har förändrats?
Johan:
Vet inte vem som ska börja, börja du, Ann.
Ann:
Ja, jag skulle egentligen säga att det är kanske mer utmaningarna och förväntningarna från våra politiker, det är ju politikerna som är de som fattar beslut om vilken riktning vi ska ta som kommun.
Jokaim:
Mm
Ann:
Och att utmaningarna gör att vi måste hitta de här effektivare sätten att jobba för att få pengarna att räcka till mer. Att vi hittar medarbetare i den omfattning som vi behöver. Att vi är en attraktiv arbetsgivare. Där kan ju, att du faktiskt jobbar på ett lite mer modernt sätt, också attrahera den yngre delen av arbetskraften. Så jag skulle inte vilja säga att det finns en tydlighet om just digitalisering, att man har pekat ut det som ett verktyg, men att det finns förväntningar och tydlighet i att vi ska ha en nöjd medborgare. Det är så …
Joakim:
När du säger att politikerna inte har pekat ut digitalisering specifikt, vad tänker du kring det? Det är ju ändå 2021 tänker jag.
Ann:
Ja jag tänker att det är en hur-fråga. Alltså, det är ett verktyg. Digitalisering är ett verktyg, och vi har andra verktyg. Det är en stor utmaning med det verktyget och vi behöver sluta oss samman, vi behöver kroka arm, politik och tjänstepersoner, vi behöver hitta andra samarbeten. Men det är, jag tycker inte att det är något konstigt, utan det är mer att man säger: Här är utmaningarna, de är vi överens om. Hur ska vi nå dem? Då är digitalisering ett sätt.
Joakim:
Har politiker annars, det här är lite intressant ändå, har politikerna tycker du, tillräcklig digital kompetens själva, eller digital mognad, för att också kunna förstå det här och också kunna tydliggöra på vilket sätt de kan fatta beslut, och hur ert uppdrag påverkas av det?
Ann:
Precis som man inte kan generalisera och säga om medarbetare så kan man inte heller säga om politiker. Jag tycker ändå att politikerna hos oss har en väldigt god omvärldsbevakning och är med i var vi faktiskt är på väg. Så ja, det går inte att svara generellt, men jag tycker att vi är på en bra väg i förståelsen.
Joakim:
Jättebra.
Johan:
Om man hakar på det då, man kan ju vända på frågan egentligen. Politikerna är folkvalda och de är ju som vem som helst i samhället, medborgare och använder digitala tjänster i olika sammanhang. Jag tänker också att här har också tjänstemännen en oerhörd viktig roll att spela för politikerna. Det är de som ska förbereda politikerna för olika beslut de ska ta, de behöver också vara dem som ska visa på möjligheterna. Att här kan vi utveckla vår verksamhet med hjälp av den här typen av digitalisering, isåfall. För att få politikerna att förstå vilken väg man bör gå, och visa på de positiva effekterna av att välja det.
Joakim:
Ja.
Johan:
Det är så lätt att lasta över att politikerna ska ta besluten, men de kan inte kunna allt, de behöver också bli förberedda för de beslutan de ska ta. Om man återgår till din fråga där, Joakim, om det har förändrats någonting, så kan man väl säga att jag jobbar med digitalisering. Det heter till och med min yrkesroll, att jag är pedagog i det här. Så på det sättet kan man säga att det är egentligen att samhället har förändrats. Min roll har inte förändrats av sig själv, den har förändrats i takt med samhället, under de år jag har jobbat med detta. Och frågan har flyttats kring att i början få fart på digitaliseringen, då var digitaliseringen tvunget att bli ett eget ämne, en egen del som man pratade om. Men ju längre tiden har gått nu så har vi mer och mer kunnat rikta in oss till att vi pratar inte digitalisering, utan vi pratar utveckling med hjälp av digitalisering …
Joakim:
Ja.
Johan:
… på olika sätt. Så digitaliseringen är aldrig målet. Men där var vi inte i början, då var man tvungen att lägga digitalisering att det är dit vi måste, liksom. Men nu när folk börjar bli med på tåget på ett annat sätt, så har man kunnat släppa att det är inte digitaliseringen i sig, utan digitaliseringen är medlet att nå dit. Det tycker jag har förändrats. Och det har dels förändrats att en stor del av mitt jobb är att omvärldsbevaka saker och ting, och se och få in och föda små diskussioner på olika ställen, för att få folk att bli medvetna och tänka på ett annat sätt. Men det har med all förändring i samhället att göra.
För att återgå till det Ann var inne på, med pandemin. Det här är den största IT-fortbildning vi har haft i svensk skola, och inte bara svensk skola, men om man nu ska se till svensk skola: ingen av de satsningar som har gjorts på statlig nivå har motsvarat det här på något sätt någonstans. Då hade vi ändå jobbat i Teams i flera år innan med de äldre, men inte på det här sättet. Man hade byggt strukturer i Teams, man jobbade på olika sätt, men det här med att hålla lektioner digitalt, det blev det helt nya i detta. Sedan gick det ganska fort. Men man har upptäckt också ganska fort, utmaningar i det här som behöver tas om hand. Samhället i sig har fått sig ett, vi har klivit ganska många fler steg fram fortare nu, för att vi har varit tvungna. Man kan tycka olika saker om det. Jag kan tycka att det är tråkigt att det ska handla om tvång, att vi ska ta de här kliven. Man måste bli utsatt för någonting som gör att du faktiskt är tvungen att tänka annorlunda, för annars gör du inte det. Det är lite synd.
Ann:
Alltså …
Joakim:
Det finns mycket lärande i det också såklart. När man ser att det har gått att ställa om snabbt, då är det klart att då kan vi ställa om snabbt även framåt. Det handlar bara om vårt mindset och vad vi väljer att göra av det.
Hörni, alldeles strax …
Ann:
Får jag fylla på bara en sak …
Joakim:
Absolut!
Ann:
… i relationen politik – tjänstepersoner. För det jag ser som en stor utmaning, det är framför allt för en mellanstor och mindre kommun, det är hur man ska kunna finansiera. Därför att digitalisering kräver faktiskt en hel del investeringar inledningsvis för att man sedan ska kunna åstadkomma en effektivare verksamhet. Där är en stor utmaning att kunna möta och satsa de pengarna som det faktiskt krävs, för att kunna ställa om sin verksamhet att bli mer digital. Där behöver man kroka arm både tjänstepersoner och politiker. Men också hitta andra sätt att jobba tillsammans, kanske i kommuner emellan, att kunna lösa olika digitala plattformar och så, för att kunna hitta billigare lösningar. För det är kostsamt med digitalisering.
Joakim:
Mm. Så mer samverkan där för att klara av att ta sig över puckeln och göra de finansieringar och investeringar som krävs. Det tar oss också i riktning mot framåt. Om man nu tänker att det här samtalet handlar om hur kommuner ska kunna ta tillvara på de möjligheter som digitaliseringen ger. Om vi blickar framåt, vad ser ni behöver ske framåt för att ni som kommuner ska kunna ta tillvara på digitaliseringen ännu mer? Och göra ännu mer skillnad i era respektive kommuner?
Johan:
Jag tänker att en del i detta är att vi behöver få kontroll över vår egen data. Det skulle jag säga är en stor del av det här. Vi behöver också få tillgång till vår egen data som vi har i olika sammanhang, som kan vara inlåst i olika verksamhetssystem, där man kan behöva köpa loss sin egen data. Jag tror att Big data är en stor del i det här, för att kunna göra olika typer av analyseringar, och få fram vilken riktning, vad har vi gjort, varför har vi gjort det här, är det en bra grej? Det här ser vi, siffrorna visade detta. Inte minst i skolan då, där detta är oerhört i sin linda. Där pratar man mycket learning analytics, för att kunna hjälpa elever i olika sammanhang. Att se hur eleverna jobbar, på vilket sätt eleverna jobbar, för att ge eleven den stöttning och hjälp som den faktiskt behöver utifrån sina förutsättningar och sitt sätt att lära sig saker. Det tror jag är delar i detta. Det är saker som vi jobbar med idag. Inte så mycket inom skolan än, för det här handlar också återigen om att få alla på tåget, de som faktiskt ska jobba med det i klassrummen idag, att förstå nyttan och delarna med det. Men för övrigt jobbar vi med analysering av data och vår egen data för att komma någon vart i det här. Det blir mer och mer såklart, men det är som Ann säger, att investering i olika data kostar. De som är duktiga på det här, de har hittat fina affärsmodeller. Förr i världen köpte man sig ett dataprogram och installerade det, det var en engångskostnad. Sådana finns inte idag, allt är på löpande basis och du får det ena med det andra. Alla sådana företag som utvecklar teknik och så för de olika verksamheterna, hittar sina delar i detta.
Joakim:
Mer datadriven, jobba mer med dataanalys. Det är en av de viktiga förutsättningarna för att ta tillvara mer på digitaliseringen.
Har vi några fler saker? Vi ska alldeles strax runda av.
Ann:
Jag tänker att där vi står, i vår kommun, behöver vi mer ta ett helhetsgrepp runt digitalisering, och bestämma någonstans vart vi ska ta vägen. För med den, vi har … det är liksom en risk, jag ser ju det, när vi inte … vi har inte det idag. Då är det lätt att man liksom hakar på olika saker som kommer till en, istället för att man har en mer strategisk plan över hur man ska ta sig an olika saker. Och också vad man inte ska hoppa på för någonting. Det är minst lika viktigt. Så att för oss, och jag tycker att den här utbildningsinsatsen som kommunförbundet vänder sig att samordna oss kring, kommer att vara ett viktigt startskott. Vi kommer att behöva ta det här helhetsgreppet för att både kunna avstå och säga nej, men också vara medvetna i vad vi gör för olika steg. Och när ska man hoppa på saker, utifrån kikaren och spaningen, vad går vi med i, och vad säger vi nej, men det där är inte en del av vår resa, till. Så tänker jag.
Joakim:
Ja, en tydligare målbild egentligen. Vart ni ska, kanske övergripande, kanske nedbrutet per förvaltningar. En tydlighet vad ni ska göra, vad ni ska göra själva, vad ni ska göra i samverkan med andra. Och kanske också vad ni inte ska göra. Med hjälp av de förutsättningarna bland annat, och med hjälp av att bli mer datadriven och jobba mer med dataanalys, få koll på det, då kommer ni kunna skapa ännu mer värde för de ni finns till för, att jobba smartare framåt.
Jag tänker att vi låter det runda av samtalet. Det har varit ett långt och härligt samtal, och jag vill tacka Ann Willsund, för att du deltog, och Johan Klavins. Och när det väl blir dags, kommer jag önska er en trevlig sommar. Det har varit ett härligt samtal. Det kommer att vara fler sådana här samtal framöver, så tack för att du har tittat och lyssnat. Tack.